Jag är så trött på att sukta efter det jag inte har. Hela tiden är det någonting som skulle kunna bli aningen bättre eller någonting materiellt som skulle göra mig så mycket lyckligare. Vem försöker jag lura egentligen? Jag vet ju inners inne att det inte gör någon skillnad överhuvudtaget.

Jag önskar att jag kunde förstå bättre hur mycket mer värt det är att ha det bra på insidan än på utsidan men ibland kommer jag på mig själv med att tänka tankar som att jag skulle vilja byta liv med någon för att den personen verkar ha det så mycket bättre ställt än mig. Men hur skulle det vara att egentligen vara den personen? Personen som inte har någon trygghet alls på insidan och inte har någon att vända sig till när allt kärvar ihop sig.

Jag tror inte att jag själv alltid förstår hur bra ett liv med Gud faktiskt är. Han finns alltid där, det kanske låter lite klyschigt men så är det faktiskt. Jag är en person som tänker ganska mycket och jag har kommit fram till att ingenting hittills i mitt liv har gjort mig lyckligare än när jag bestämde mig för att bli kristen. Det är sant. Ingenting slår det.

Ha-begären finns alltid kvar, att vilja ha det man inte har tror jag är en del av vår mänsklighet men jag tror att Gud på ett speciellt sätt släcker vår törst efter ytliga saker när vi tar det där viktiga beslutet. Jag har fortfarande problem med det där och tycker att det är jobbigt att veta att det finns saker jag vill ha som är "utanför mina ramar" men man måste ju ha någonting att jobba på och jag vet att Gud hjälper mig.